Under vardagarna sitter Mattias Hornbrink med Spotify i öronen och en kopp kaffe bredvid sig. Han älskar sitt jobb som mekanikkonstruktör och har egentligen bara en fråga. Vad gör alla andra som inte ritar plåtar och plastbitar hela dagarna?

Mattias Hornbrink växte upp i en liten by utanför Tranås, i ett hus fullt av lego. Först byggde han efter ritningar, sedan hittade han på egna modeller. Nyfikenheten och viljan att veta hur saker och ting verkligen fungerar är fortfarande en stark drivkraft. Han säger att inspirationen till att bygga och plocka isär saker kommer från hans pappa, som var mekaniker på Vägverket när Mattias var liten. Pappan hade tidigare även jobbat som bilmekaniker så visst skruvades det en hel del med bilar hemma.

”Men när jag skulle välja till gymnasiet velade jag. Jag valde mellan fordonslinjen, att läsa till snickare och att gå tekniklinjen.”

Hans äldre bror hade gått teknikprogrammet och sa att det ungefär var som natur light. En mer praktisk utbildning där Mattias skulle slippa de extra språken och biologin. Dessutom tyckte hans pappa att han kunde skruva bilar och snickra på fritiden. Det var viktigare att han skaffade sig en riktigt bra utbildning istället. Så det blev teknikprogrammet innan han läste vidare till högskoleingenjör på Jönköpings högskola.

Jorden runt i jobbet

Därefter fick han projektanställningar på sex månader som avlöste varandra. Det var ett jobb som gav pengar, men han kunde aldrig räkna med att få en förlängning.

”Sedan blev jag uppringd av en rekryterare som hade sett ett 1,5 år gammalt CV. Det ledde till ett jobb där jag under tre år reste världen över, ritade och startade upp maskiner till pappersbruk. Det var några fantastiska år, men till slut tröttnade jag på resandet. Därför sökte jag jobb på Väderstad.”

I dag är Mattias Hornbrink 29 år och han är väldigt nöjd med att ha provat några olika yrken. ”En av fördelarna med att bli ingenjör är att det finns väldigt många olika karriärer att välja bland. Även om man specialiserar sig och blir maskiningenjör, som jag, finns det oändligt många företag och arbetsuppgifter att välja bland.”

På Väderstad sitter han i ett öppet kontorslandskap tillsammans med sju av företagets drygt hundra ingenjörer. Hans jobb är att skapa 3d-modeller som ska hjälpa företaget att få fram nya jordbruksmaskiner. ”Det vi gör är att förbättra produkter och lösa kundproblem. Utmaningen är att få ihop rätt prestanda till rätt pris, samtidigt som maskinerna ska vara lätta att montera i fabriken.”

Mattias säger att han lyckades bra i skolan. Visst slet han för betygen och kände sig lite skoltrött, men det gick ändå bra. ”Om jag ska ge ett tips till den som funderar på sin framtid så skulle det väl vara att det går att pausa pluggandet. Du kan jobba lite och prova på hur det känns innan du pluggar vidare. Det är värt att gå sin egen väg och prova sina egna lösningar.”

Att jobbet som elmontör skulle vara stressande eller svårt är inget som märks på honom. Snarare får Daniel Rodrigues-Garcia det att låta väldigt enkelt. Han får en pärm med ritningar och tittar på skåpet och plåtarna som ska monteras ihop. Sedan är det bara att borra, gänga och sätta fast komponenterna.

Daniel Rodrigues-Garcia föddes på Gran Canaria och kom till Sverige som nioåring. När det var dags att välja gymnasieutbildning tyckte han det var svårt. Det kändes som om han skulle ta ett beslut för resten av livet. ”Jag hade inte så bra koll på vilka utbildningar eller jobb som fanns. Det enda jag visste var att jag ville läsa något som gjorde att jag fick jobb direkt efter skolan. Så jag valde mellan bygg- och elprogrammen. Till slut gick jag på det jag gillade mest och sökte till elprogrammet i Norrköping.”

Tanken var att han skulle bli elektriker och åka omkring på olika uppdrag i Norrköping. Sedan fick han tack vare en släkting en tvåveckorspraktik på IndustriAutomatik som förändrade hans tankar. Jobbet var mycket roligare än vad han hade trott, men det hjälpte inte. När han gick ut gymnasiet var det lågkonjunktur och det fanns inga jobb.

Istället tog han chansen att åka till Spanien för att besöka släkten och passa på att läsa mer spanska. När han återvände till Sverige hade konjunkturen vänt och han fick jobb på IndustriAutomatik.

Stora projekt med hundratals delar

Daniel säger att både han och jobbet fortsätter att utvecklas. Han får ta mer eget ansvar och arbetar på allt större projekt och med mer avancerade uppgifter. En stor anledning till att han gillar jobbet och vill stanna kvar är förtroendet som kollegorna och företaget har för honom.

”När jag började för sex år sedan fick jag mest göra småsaker, som att koppla ihop lite mindre plåtar och skåp. Nu gör jag lite av allt. Mest blir det väl styrskåp, kraftskåp och joysticks till slipmaskiner. De största projekten jag sitter med tar en månad att bygga ihop och innehåller hundratals olika delar.”

”Visst uppstår det problem ibland. Vi kanske får fel delar levererade, eller så är inte ritningen hundraprocentig, men då löser vi det. Jag har väldigt bra kollegor, så det är lätt att få svar på frågor.”

Förutom att fortsätta utvecklas finns det en sak som står högt upp på Daniels önskelista. Det är att företaget skaffar några spanska kunder. Då skulle han kunna vara den som håller kontakten med dem.

Hör Linnéa Johansson, Svetsare – Väderstad berätta om vägen till sitt yrkesval.

Hör Joakim Wikman, Drifttekniker – Fiskeby berätta om vägen till sitt yrkesval.

I gymnasiet gick Lars Ljungström naturprogrammet. Sedan blev det miljövetarprogrammet på Linköpings universitet. När han sedan tog examen hade han en utbildning som få arbetsgivare förstod nyttan av.

Lars Ljungström säger att kurserna hade så abstrakta namn att ingen förstod vad han hade läst. ”Men det var bra för då fick jag istället prata om utbildningen och försöka övertyga arbetsgivare vad värdet med att anställa mig var.”

Utmaningen att förklara nyttan med hans jobb verkar gå som en röd tråd genom hans yrkesliv. Han beskriver det som att han på sätt och vis har ett omöjligt jobb. Exempelvis har han under de senaste tio åren bidragit till att Freudenberg i Norrköping, som gör disktrasor, har minskat sin energiförbrukning med 40 procent. Det är en enorm miljövinst. Men det är inte den biten av jobbet som är den riktigt svåra.

”Den största utmaningen handlar fortfarande om att nå fram till människor. Bara för att jag och företagsledningen tycker att miljöarbetet är viktigt, innebär det inte att de som jobbar i produktionen tycker likadant. Så mitt jobb handlar om inte bara om miljövetenskapen. Jag måste även förstå de ekonomiska fördelarna med att satsa på miljön. Sedan behöver jag kunna förklara det för andra för att få över dem på min sida.”

Han säger att det är kommunikationsbiten han har fått jobba mest med. ”I grunden är jag en introvert person, så att vara öppen och förklarande är inte det mest naturliga för mig. Men det är kul att få utmana sig själv och att växa som person på jobbet.”

Grön teknik ger säkra jobb

I dag är Lars 36 år och har hunnit bli pappa. Det gav honom ett helt annat perspektiv på framtiden. ”Visst har jag alltid förstått att det kommer att bli varmare i världen och att det innebär vissa saker. Men nu tänker jag ännu tydligare på vilken värld jag lämnar efter mig till nästa generation.”

Det han vill tipsa andra om är området grön teknik. ”Om du vill ha ett säkert jobb i framtiden, fundera på vad du kan göra i gränslandet mellan ny teknik och miljö. Solenergi och nya batterityper är bara början. Det här kommer att fortsätta växa och bli jättestort.”

Hör Markus Jonsson, CNC-operatör – ETP Transmission berätta om vägen till sitt yrkesval.

Hör Anna Wahling, Konstruktör – Toyota berätta om vägen till sitt yrkesval.

Hör Julia Olsson, Sammanbyggnadsmontör – Saab berätta om vägen till sitt yrkesval.

I nian hade Hampus Johansson en klar bild av sin framtid. Han skulle bli en kostymklädd advokat. Men i slutet av samhällsvetenskapsprogrammet insåg han att det inte fungerade. Han hade inte blivit det minsta intresserad av ämnena hittills. Så ett halvår innan studenten hoppade han av skolan.

Hampus Johansson säger att han egentligen borde ha dragit i handbromsen redan det första året. Det insåg han långt senare. ”Jag hade ångest och visste inte vad jag skulle göra. Om jag hade fortsatt på samhällsprogrammet skulle jag säkert tagit studenten där hälften av betygen var E. Då hade det inte funnits något annat jobb för mig än att flippa burgare på McDonald’s.”

När han valde till gymnasiet hade han ingen aning om hur många industrier vi har i Sverige, eller hur enkelt det är att få ett jobb där.

”Det var mammas vänner som pratade en massa om hur bra det var i industrin och om alla tiotusentals industriarbetare som skulle behövas de kommande åren. Visst hade jag sett folk ligga och svetsa spårvagnsspår, men aldrig trott att det var något för mig.”

Hampus beskriver sig som en stadsunge som aldrig hade snickrat, ägt en moped eller mekat med något. Men det enda som behövdes för att han skulle ändra uppfattning om sig själv var en prova-på-dag. Sedan var det bestämt. Hampus började om gymnasiet och det finns få val han är så nöjd med som det.

”Det krävs mod och ork för att börja om gymnasiet. De första åren fick jag se en massa Facebook-uppdateringar från mina gamla klasskompisar som nu jobbade eller gick på universitet. Det var inte speciellt kul. Samtidigt hade jag en ny klass med de härligaste människor jag stött på. Det var underbart att vara lite äldre och vara den som de andra såg upp till.”

Jobb innan skolan var slut

Tio dagar innan han tog studenten på industriprogrammet blev han tillsvidareanställd på JohSjö-gruppen. Då hade han varit där under alla praktikperioder och även hunnit jobba de sista månaderna istället för att vara i skolan.

”Jag blev uppringd och fick frågan om jag ville bli slipare. Jag fattade inte hur det skulle gå till eftersom jag var svetsare och aldrig hade slipat något i hela mitt liv. De sa bara att det kommer att lösa sig. Och det gjorde det. Men det är ett enormt tungt jobb. Jag är lång, välbyggd och tränar sex dagar i veckan. Ändå blir jag helt slut i armarna.”

Han säger att han har en speciell position på företaget eftersom han är en av få anställda som slipar. ”Så när en kund kollar på produkten märker de inte av svetsarnas jobb. Det de ser är ytfinishen eftersom jag har varit där och gjort allt snyggt.”