Under vardagarna sitter Mattias Hornbrink med Spotify i öronen och en kopp kaffe bredvid sig. Han älskar sitt jobb som mekanikkonstruktör och har egentligen bara en fråga. Vad gör alla andra som inte ritar plåtar och plastbitar hela dagarna?

Mattias Hornbrink växte upp i en liten by utanför Tranås, i ett hus fullt av lego. Först byggde han efter ritningar, sedan hittade han på egna modeller. Nyfikenheten och viljan att veta hur saker och ting verkligen fungerar är fortfarande en stark drivkraft. Han säger att inspirationen till att bygga och plocka isär saker kommer från hans pappa, som var mekaniker på Vägverket när Mattias var liten. Pappan hade tidigare även jobbat som bilmekaniker så visst skruvades det en hel del med bilar hemma.

”Men när jag skulle välja till gymnasiet velade jag. Jag valde mellan fordonslinjen, att läsa till snickare och att gå tekniklinjen.”

Hans äldre bror hade gått teknikprogrammet och sa att det ungefär var som natur light. En mer praktisk utbildning där Mattias skulle slippa de extra språken och biologin. Dessutom tyckte hans pappa att han kunde skruva bilar och snickra på fritiden. Det var viktigare att han skaffade sig en riktigt bra utbildning istället. Så det blev teknikprogrammet innan han läste vidare till högskoleingenjör på Jönköpings högskola.

Jorden runt i jobbet

Därefter fick han projektanställningar på sex månader som avlöste varandra. Det var ett jobb som gav pengar, men han kunde aldrig räkna med att få en förlängning.

”Sedan blev jag uppringd av en rekryterare som hade sett ett 1,5 år gammalt CV. Det ledde till ett jobb där jag under tre år reste världen över, ritade och startade upp maskiner till pappersbruk. Det var några fantastiska år, men till slut tröttnade jag på resandet. Därför sökte jag jobb på Väderstad.”

I dag är Mattias Hornbrink 29 år och han är väldigt nöjd med att ha provat några olika yrken. ”En av fördelarna med att bli ingenjör är att det finns väldigt många olika karriärer att välja bland. Även om man specialiserar sig och blir maskiningenjör, som jag, finns det oändligt många företag och arbetsuppgifter att välja bland.”

På Väderstad sitter han i ett öppet kontorslandskap tillsammans med sju av företagets drygt hundra ingenjörer. Hans jobb är att skapa 3d-modeller som ska hjälpa företaget att få fram nya jordbruksmaskiner. ”Det vi gör är att förbättra produkter och lösa kundproblem. Utmaningen är att få ihop rätt prestanda till rätt pris, samtidigt som maskinerna ska vara lätta att montera i fabriken.”

Mattias säger att han lyckades bra i skolan. Visst slet han för betygen och kände sig lite skoltrött, men det gick ändå bra. ”Om jag ska ge ett tips till den som funderar på sin framtid så skulle det väl vara att det går att pausa pluggandet. Du kan jobba lite och prova på hur det känns innan du pluggar vidare. Det är värt att gå sin egen väg och prova sina egna lösningar.”

Att jobbet som elmontör skulle vara stressande eller svårt är inget som märks på honom. Snarare får Daniel Rodrigues-Garcia det att låta väldigt enkelt. Han får en pärm med ritningar och tittar på skåpet och plåtarna som ska monteras ihop. Sedan är det bara att borra, gänga och sätta fast komponenterna.

Daniel Rodrigues-Garcia föddes på Gran Canaria och kom till Sverige som nioåring. När det var dags att välja gymnasieutbildning tyckte han det var svårt. Det kändes som om han skulle ta ett beslut för resten av livet. ”Jag hade inte så bra koll på vilka utbildningar eller jobb som fanns. Det enda jag visste var att jag ville läsa något som gjorde att jag fick jobb direkt efter skolan. Så jag valde mellan bygg- och elprogrammen. Till slut gick jag på det jag gillade mest och sökte till elprogrammet i Norrköping.”

Tanken var att han skulle bli elektriker och åka omkring på olika uppdrag i Norrköping. Sedan fick han tack vare en släkting en tvåveckorspraktik på IndustriAutomatik som förändrade hans tankar. Jobbet var mycket roligare än vad han hade trott, men det hjälpte inte. När han gick ut gymnasiet var det lågkonjunktur och det fanns inga jobb.

Istället tog han chansen att åka till Spanien för att besöka släkten och passa på att läsa mer spanska. När han återvände till Sverige hade konjunkturen vänt och han fick jobb på IndustriAutomatik.

Stora projekt med hundratals delar

Daniel säger att både han och jobbet fortsätter att utvecklas. Han får ta mer eget ansvar och arbetar på allt större projekt och med mer avancerade uppgifter. En stor anledning till att han gillar jobbet och vill stanna kvar är förtroendet som kollegorna och företaget har för honom.

”När jag började för sex år sedan fick jag mest göra småsaker, som att koppla ihop lite mindre plåtar och skåp. Nu gör jag lite av allt. Mest blir det väl styrskåp, kraftskåp och joysticks till slipmaskiner. De största projekten jag sitter med tar en månad att bygga ihop och innehåller hundratals olika delar.”

”Visst uppstår det problem ibland. Vi kanske får fel delar levererade, eller så är inte ritningen hundraprocentig, men då löser vi det. Jag har väldigt bra kollegor, så det är lätt att få svar på frågor.”

Förutom att fortsätta utvecklas finns det en sak som står högt upp på Daniels önskelista. Det är att företaget skaffar några spanska kunder. Då skulle han kunna vara den som håller kontakten med dem.

Hör Linnéa Johansson, Svetsare – Väderstad berätta om vägen till sitt yrkesval.